Visst, klart det finns problem med att spela för mycket, ibland rätt allvarliga sådana, men spel som en drog? Det är väl närmast tvärt om; spel och droger går dåligt ihop eftersom de gör en till en sämre spelare. Testa att spela ett racingspel efter ett par glas vin så får du se.
Men å andra sidan, nog kan en känna en viss abstinens efter sitt favoritspel, och nog har en valt bort en utekväll eller tre för att istället sitta ensam vid datorn. Betyder det att en är beroende?
Frågorna är relevanta, men svåra att ställa när omvärlden redan från början verkar ha bestämt sig för att spel innehåller något slags farlig, okontrollerbar kraft. Som knark.
Debatten har visserligen inte varit lika hetsig som den om spelvåld, men den har varit lika enträgen – och ofta i avsaknad av grundläggande information och fakta. Som vilka är de där pojkarna som omhändertas, och hur mycket har de spelat? Och vad säger egentligen forskarna om hela det här fenomenet, finns det ens och vad består det i sådana fall av?
Under åren har jag samlat på mig domstolars beslut om tvångsvård och försökt hålla koll på vad forskningen sagt. Och nu, tio år efter den där inspelningsdagen på SVT, har det äntligen blivit dags att undersöka det här med datorspelsberoende bortom rubrikerna. Jag har träffat pojkarna som tvångsvårdats, pratat med deras föräldrar och de ledande beroendeforskarna. Inte i ett försök att försvara datorspelen eller datorspelandet, utan med en ambition att komma bortom moralpanik och självutnämnda experter för att försöka se hur verkligheten ser ut och kanske hitta några svar.
Om jag hittar några får du själv avgöra.